Exempel på antagningsuppsats
Dessa urval representerar bara några exempel på uppsatser som vi tyckte var imponerande och hjälpsamma under den senaste antagningscykeln. Det var mitt första betydande projekt online och hjälpte mig att ge mig en känsla av kraften i Internet exempel på högskoleuppsats människor, exempel på högskoleuppsats. edu Kontakta din antagningsrådgivare Skicka e-post till en aktuell student. Kanske var det min förmåga att skanna horisonten för att kommunicera en enda berättelse, förena kontrasterande åsikter, som drog mig till min kärlek till journalistik och den mångfaldiga smältdegel som var mitt samhälle. Jag började äta för att klara av min ångest och gick upp kilon på ett och ett halvt år. Vi kan hjälpa. Det sista nyckelögonblicket som behandlas med små meningar är uppsatsens känslomässiga kärna.
Bra exempel på högskoleansökningar
Att söka till college kan vara väldigt spännande, men kräver också mycket engagemang, forskning, exempel på högskoleuppsats, och hårt arbete. En viktig del av din ansökan som bör ges mycket tid och uppmärksamhet är antagningsuppsatsen, exempel på högskoleuppsats. Innan du skriver ditt första utkast, läs våra exempeluppsatser för att få några tips om hur du skriver din perfekta antagningsuppsats. State University och jag har en gemensam vision. Jag, liksom State University, arbetar ständigt med att utforska naturens gränser genom att överträffa förväntningarna. Länge som amatörforskare var det denna drivkraft som förde mig till University of Texas för dess studentvetenskapliga utbildningsprogram under min tid på UT, men ändrade det.
När jag för första gången deltog i ett forskningsexperiment i full längd på den nivån kände jag mig mer levande, exempel på högskoleuppsats, mer engagerad än jag någonsin varit tidigare. Att lära mig den komplexa dynamiken mellan elektromagnetisk induktion och optik i ett försök att lösa en av fysikens heliga graler, gravitationsvågor, kunde jag inte ha varit mer nöjd. Min önskan att ytterligare formalisera min kärlek till vetenskap för mig till State University. Tack vare denna erfarenhet vet jag nu bättre än någonsin att State University är min framtid, för genom den söker jag en annan permanent möjlighet att följa min passion för naturvetenskap och teknik.
Exempel på antagningsuppsats Förutom bara vetenskap dras jag till State University av andra skäl. Jag strävar efter att arbeta med den mångfaldiga grupp människor som State University helhjärtat tar emot - och som också delar mitt tänkesätt. De, som jag, är där för att State University respekterar värdet av mångfald. Jag vet av personlig erfarenhet att för att uppnå det förtroende, ärlighet och framgång som State University värdesätter, behövs nya människor för att skapa en respektfull miljö för dessa värderingar. Och det är verkligen den största framgång jag kan tänka mig. Denna betoning på mångfald kan också hittas i de olika specialiserade avdelningarna som finns vid State University, exempel på högskoleuppsats.
Utöver sin växande kulturella och etniska mångfald håller State University på att bli en mästare på att skapa en nisch för varje student. dock, exempel på högskoleuppsats isolerar inte eleverna genom att tvinga dem att arbeta med endast de individer som följer deras specifika disciplin. Istället är det den sömlösa interaktionen mellan anläggningar som gör det möjligt för varje avdelning, från teknik till programmering, att skapa en verklig inlärningsmiljö som djupt efterliknar den verkliga världen. Således är State University inte bara den perfekta platsen för mig, det är den enda platsen för mig.
Jag har faktiskt den intellektuella viljan att absorbera varje uns av kunskap som presenterats under min tid i IB-programmet, och jag vet att jag kan bidra till State University eftersom det fortsätter att odla ett vetenskapligt klimat som uppmuntrar intellektuell nyfikenhet. På institutionen för elektro- och datateknik vid State University kommer jag att kunna göra just det. På en institution där utbildning och forskning blandas kan jag fortsätta att följa vägen mot vetenskaplig excellens. Länge fascinerad av hobbyer som mitt arbete med FIRST Robotics-teamet, tror jag att State University skulle vara det bästa valet för att fortsätta att vårda min kärlek till el- och datorteknik.
Jag har bara skrapat på ytan exempel på högskoleuppsats detta ständigt utvecklande område men vet att den tekniska potentialen är obegränsad. På samma sätt känner jag att min tid på State University skulle göra min potential lika obegränsad. Det här är ett perfekt svar på en universitetsspecifik uppsatsuppmaning. Det som gör den särskilt effektiv är inte bara dess sammanhängande struktur och eleganta stil utan också detaljnivån som författaren använder i exempel på högskoleuppsats. Genom att direkt identifiera de specifika aspekterna av universitetet som är attraktiva för författaren, exempel på högskoleuppsats, författaren kan tydligt och effektivt visa inte bara sitt engagemang för sina studier utan - kanske ännu viktigare - den tankenivå han lagt ner i sitt beslut att söka.
Granskningskommittéer vet hur generiska svar ser ut så specificitet säljer. Så länge jag kan minnas har jag drömt om vetenskap. Där andra ser ingenjörskonsten, exempel på högskoleuppsats, experiment och presentation av vetenskap som en syssla, jag ser bara spänning. Redan som barn sökte jag ständigt efter det, först på tv med Bill Nye och The Mythbusters, sedan personligen i varje museiutställning jag kunde hitta, exempel på högskoleuppsats. Vetenskap i alla dess former fascinerade mig, men i synnerhet vetenskapsprojekt var en kategori för sig själva. För mig var naturvetenskapliga projekt en speciell glädje som bara växte med tiden.
Faktiskt, exempel på högskoleuppsats, det var denna fortsatta fascination för praktisk vetenskap som förde mig år senare till bastun som är University of Alabama i mitten av juni. Att delta i Student Science Training Program och arbeta i deras labb fick mig att känna mig som ett barn i en godisbutik. Bara tanken på att delta i ett projekt på denna nivå av vetenskaplig rigor fick mig att glömma att det här skulle vara mitt sommaruppehåll och jag tillbringade den första dagen med att ivrigt undersöka varje utrustning. Redan till en början, när hela forskargruppen satt där och gjorde uträkningar och andra kände att de stirrade ner i tunnan av besegrat syfte, förblev jag entusiastisk.
Gång på gång påminde jag mig själv om den berömda frasen "stor ansträngning leder till stora belöningar", och visst, snart började mina ambitioner uppfyllas. Denna attitydförändring sammanföll också med en platsförändring: från datorbordet till laserlabbet. Det var äntligen dags att smutsa ner händerna. Nu började saker och ting bli riktigt intressanta. Under experimentfasen av exempel på högskoleuppsats, Jag tillbringade majoriteten av mina vakna timmar i labbet - och jag njöt av varje minut. Från debriefing med min samordnare på morgonen till kontroll och omkontroll av resultat långt in på eftermiddagen, exempel på högskoleuppsats, Jag var på moln nio hela dagen, varje dag. Jag älskade till och med den elektriska känslan av ångest när jag väntade på resultatet.
Men mest av allt älskade jag själva strävan efter vetenskapen. Innan jag visste ordet av var jag långt inne på sjunde veckan och hade genomfört mitt första långsiktiga forskningsexperiment. Till slut, även om dagarna var långa och hårda, fyllde mitt arbete den sommaren mig med stolthet. Den stoltheten har bekräftat och återupplivat min kärlek till vetenskap. Jag kände mig mer levande, mer engagerad, exempel på högskoleuppsats, i det labbet än jag har någon annanstans, och jag är fast besluten att återvända. Jag har alltid drömt om vetenskap men sedan den sommaren, sedan mitt experiment, har jag bara drömt om framtiden. För mig är medicinsk vetenskap framtiden och genom den söker jag en annan, permanent, möjlighet att följa min passion.
När allt kommer omkring, att följa din passion är bokstavligen en dröm exempel på högskoleuppsats Sann. Förutom användningen av ett tydligt, demonstrativt språk, finns det en sak som gör detta till en effektiv uppsats: fokus. Lägg märke till att, även om frågan är bred, är svaret snävt. Detta är avgörande. Det kan vara lätt att bli poetisk på ett ämne och i processen ta på sig för mycket. Istället, genom att lyfta fram en specifik aspekt av hans personlighet, kan författaren ge läsaren ett smakprov exempel på högskoleuppsats hans vem han är utan att överväldiga honom eller helt enkelt återge hans cv. Denna betoning ger läsaren möjlighet att lära sig vem författaren är på hans villkor och gör det till en verkligt övertygande ansökningsuppsats. Vintern i mitt sjunde år gick min alkoholiserade mamma in på en psykiatrisk avdelning för ett självmordsförsök.
Mamma överlevde, men jag skulle aldrig glömma att besöka henne på avdelningen eller den totala förvirring jag kände över hennes försök att avsluta sitt liv. Idag inser jag att denna erfarenhet i hög grad påverkade min professionella ambition såväl som min personliga identitet. Medan mina yrkesambitioner tidigt var inriktade på det mentala hälsoområdet, har senare erfarenheter omdirigerat mig mot en karriär inom akademin. Jag kommer från en liten, exempel på högskoleuppsats, ekonomiskt deprimerad stad i norra Wisconsin, exempel på högskoleuppsats. Många människor i denna före detta gruvstad går inte ut gymnasiet och för dem är college ett idealistiskt koncept, inte en verklighet.
Ingen av mina föräldrar gick på college, exempel på högskoleuppsats. Känslor av att vara instängd i en stillastående miljö genomsyrade mitt sinne, och ändå visste jag att jag var tvungen att ta examen från gymnasiet; Jag var tvungen att komma ut. Även om de flesta av mina vänner och familj inte förstod mina ambitioner, visste jag att jag ville göra skillnad och använde deras tvivel som motivation att gå igenom. Fyra dagar efter att jag tog examen från gymnasiet gick jag med i U. De fyra åren jag tillbringade i armén odlade en djupt rotad passion för att tjäna samhället. Medan jag var i armén hade jag den stora äran att tjäna med flera män och kvinnor som, precis som jag, kämpade för att göra skillnad i världen.
Under min tjänstgöring såg jag flera skeppskamrater lida av olika psykiska åkommor. Driven av ett engagemang att tjäna och en önskan att förstå grunderna för psykologisk sjukdom, bestämde jag mig för att återvända till skolan för att studera psykologi. För att betala för skolan och fortsätta vara aktiv i samhället tog jag värvning i Texas Army National Guard som läkare, exempel på högskoleuppsats. På grund av det ökade utplaceringsschemat och krav som ställs på alla grenar av militären efter den 11 september, exempel på högskoleuppsats närvaro i skolan har nödvändigtvis kommit i andra hand efter mitt engagemang för militären.
Det finns olika terminer där jag på grund av denna efterfrågan gick i skolan mindre än på heltid. Trots att det tog lång tid och svårigheten att skapa separat tid för skolan med sådana yrkeskrav, förblev jag envis med att sikta på att gå i skolan eftersom mitt schema skulle tillåta. Mitt militära engagemang slutar i juli och kommer inte längre att komplicera mina akademiska sysselsättningar. På college, när jag blev mer politiskt engagerad, började mitt intresse att dras mer mot statsvetenskap. Exempel på antagningsuppsats intresset för att tjäna och förstå människor har aldrig förändrats, men jag insåg att jag kunde göra större skillnad genom att göra något som jag har en djupare passion för, statsvetenskap.
Efter att ha studerat dubbla examina i både psykologi och statsvetenskap fick jag en möjlighet att slutföra en avhandling i psykologi med Dr. Sheryl Carol, professor i socialpsykologi vid University of Texas UT I höst kommer jag att slutföra ytterligare en avhandling som McNair Scholar med Dr. Ken Chambers, docent i latinamerikanska studier vid UT Statsvetenskapliga institutionen. Som doktorand hade jag förmånen att få omfattande forskningserfarenhet av att arbeta i ett forskningslabb med Dr. Under de tre år jag arbetade i hennes labb hjälpte jag till med att utforma en studie, skriva en IRB-ansökan för institutionell granskningsnämnd, exempel på högskoleuppsats, köra deltagarna genom både pilotstudier och vanliga studier, koda data och analysera nämnda data, med dessa erfarenheter som kulminerade i min examensarbete.
Att delta i en så stor studie från början till slut har validerat mitt intresse för akademisk forskning som yrke. I höst kommer jag att börja skriva ytterligare ett examensarbete i statsvetenskap. Även om det exakta ämnet för min avhandling är obestämt, är jag särskilt intresserad av Mexiko och dess exempel på högskoleuppsats mot en mer demokratisk regering. Minor i spanska, jag har läst olika litteratur från Mexiko och har kommit att respektera Mexiko och latinamerikansk kultur och samhälle. Jag ser fram emot att genomföra denna forskning eftersom den kommer att ha en mer kvalitativ lutning än min avhandling i psykologi, vilket ger en ytterligare förståelse för forskningsmetodik.
Mitt nuvarande beslut att byta från socialpsykologi till statsvetenskap är vidare relaterat till en studie utomlandskurs sponsrad av Europeiska unionen med Dr. Samuel Mitchell, docent vid statsvetenskapliga institutionen vid UT. Professor Mitchell exempel på högskoleuppsats ett stipendium för att ta en klass studenter till Belgien för att studera EU. Den här kursen visade en direkt korrelation mellan det jag hade studerat i klassrummet med den verkliga världen. Efter att ha tillbringat flera veckor med att studera EU, dess historia och nuvarande rörelse mot integration, flög klassen till Bryssel där vi träffade tjänstemän och fortsatte att lära oss hur EU fungerade.
Mitt intresse för att gå på University of Rochester i synnerhet, relaterar till min första termin på OU och möjligheten att gå en introduktionskurs i statistik hos den nu pensionerade Dr. Larry Miller.
uppsats om deepavali
Jag funderade på något annat sätt att förstå denna idé. Jag ville desperat. Den långsamma manipulationen av livet runt hennes prejudikat fick mig att tänka tillbaka på min mormor, på vad hon sa till mig och fick mig att förstå. Två år senare, när jag pressade mig själv hårdare än jag någonsin gjort tidigare i en landhockeymatch, insåg jag hur mycket jag hade lurat mig själv och mitt lag genom att inte anstränga mig tidigare. Fyra år senare hjälpte jag mina föräldrar att städa efter middagen när jag såg värdet i att inte ta den enkla vägen ut. Fem år senare fann jag återigen den svåra lättheten i keramik.
När jag lyfte kastrullen från hjulet fann jag tillfredsställelse. Sju kolumner. Fyra ess. Femtiotvå kort. Med tiden föll hennes inre själ aldrig sönder när hennes kropp började försämras. Hennes sinne förblev starkt och stolt. Varje utmaning jag står inför, eller kommer att möta, i livet, tänker jag tillbaka på hennes lektion en oansenlig eftermiddag. Låt mig aldrig fuska. Ställ alltid mig själv ansvarig. Jobba hårt i varje tävling, speciellt de mot mig själv, eftersom det är de som har bättre mig mest. Jag förstod inte vad min mormor menade den dagen. Nu gör jag mer för varje dag. Många studenter vill berätta om en viktig person eller familjemedlem i deras liv i sina högskoleuppsatser.
Utmaningen med detta är att se till att uppsatsen fortfarande handlar om den sökande, inte bara den viktiga personen. Elizabeth gör ett fantastiskt jobb med att införliva den viktiga personen, sin mormor, samtidigt som hon håller fokus på sig själv, vad hon lärde sig från det specifika ögonblicket, hur det påverkade hennes liv. Dessutom, även om Elizabeth började med att fokusera på en barndomsupplevelse, tog hon det tillbaka till sitt dagliga liv och hur hon införlivar ansvar och hårt arbete hela tiden. Att förstå vem Elizabeth är och hennes värderingar hjälper oss att förstå vem hon kommer att vara i vår campusgemenskap.
Hon visar att hennes värderingar av hårt arbete och självansvar inte är begränsade till bara patiens utan ingår i sport, hobbyer, hennes familjeliv och kommer säkerligen att lysa igenom i hennes nya samhällen på ett universitetsområde. Jag blev helt förvirrad. Jag trodde att jag hade skaffat den fullständiga lösningen på detta utarbetade schackpussel. Vad saknar jag? En riddargaffel, ett biskopsdrag? Är jag i schack? Efter en snabb blick på tavlans vänstra sida slog jag handen på mitt huvud när jag plötsligt insåg vad min schacktränare sa till mig.
Min dam satt oanvänd, placerad hela vägen på andra sidan av brädet, och jag hade ingen aning. Om du börjar titta på hela schackbrädet kommer dessa pussel att bli en bris för dig. Ända sedan den där schacklektionen har de orden fastnat. Mina schackkunskaper förbättrades faktiskt snabbt när mitt betyg flög över Elo-tröskeln på några månader. Men dessa ord gällde inte bara schack. Att titta på hela bilden blev en grundläggande färdighet som jag har använt under hela mitt liv i skolan och andra ansträngningar. Jag minns särskilt att jag använde det på fotbollsplanen. Mina motståndare vägde in monstruösa pund och stod 5 fot 8 tum och gjorde det till en vana att tackla mig till marken.
Än en gång stod jag öga mot öga med försvararen, och innan jag visste ordet av föll jag till marken, lämnades isolerad och fördriven. När jag låg omtumlad på planen, blinkade mitt sinne tillbaka till schackbrädet. Det slog mig att fotboll, precis som schack, förlitar sig på rätt placering av de många pjäser som kombineras för att skapa en färdig strategi. Den intelligens och kreativitet som behövs hos en playmaker är också en viktig del av ett välarbetat fotbollslag. Jag insåg att min viktigaste fördel alltid skulle vara min djupgående förståelse av fotbollsspelet – var man ska skicka bollen, när man ska springa, om bollen ska vara i luften eller drivas. Jag tog mig upp från marken, och när samma försvarare kom tunnande mot mig igen, var jag inställd, omedveten om bullret runt mig.
Jag chippade in bollen i det öppna utrymmet precis bakom honom, och visste att min lagkamrat skulle springa in i utrymmet utan att ens titta. Sedan dess fortsatte jag att finslipa mina färdigheter genom intensiv träning för att bli den bästa playmaker jag kunde vara, och arbetade tillsammans med mina snabbare och starkare lagkamrater för att bli ett välbalanserat, enhetligt lag. Genom schack och fotboll har jag upptäckt att varje bit i ett pussel har ett syfte. Detta nya perspektiv har förbättrat min förmåga att stanna upp, stå tillbaka och analysera hela bilden i de många dimensionerna av mitt liv. I mina vetenskapliga studier räckte det inte med att bara undersöka ett C. reinhardtii-cellen, men det var nödvändigt att zooma ut mikroskopet för att fånga alla de tusen cellerna för att verkligen förstå kvorumavkänning och dess konsekvenser.
Alla dessa aspekter – musik, forskning, fotboll, schack – är inte bara avslutade pussel utan också delar av en större helhet: mitt liv. Varje aspekt av mig själv är lika viktig som den andra. När gymnasiet går mot sitt slut är bitarna på min tavla fasta, och jag har bara framgång i åtanke. Läsaren kan också se att Dante kan tillämpa det han lär sig i ett ämne till ett annat, vilket är avgörande för att lyckas akademiskt på Hopkins. Att köra på en motorväg eller på en parkeringsplats, vänster och höger kanske är tillräckligt exakt för att beskriva platsen och rörelserna för långsamma cyklister, fotgängare och bilar. Men vid 36, fot i luften i ett stålrör i hinder nästan miles i timmen? Under en av mina första flygningar i en liten Cessna beordrade min flyglärare mig att skanna horisonten efter flygplan som närmade sig.
Från sin position, vilket håll ser han dig? I det ögonblicket insåg jag att perspektiv och precision i språket är allt. Genom att flyga började jag överväga alla synpunkter, oavsett mitt personliga perspektiv. Kanske var det min förmåga att skanna horisonten för att kommunicera en enda berättelse, förena kontrasterande åsikter, som drog mig till min kärlek till journalistik och den mångfaldiga smältdegel som var mitt samhälle. För mig moderniserar journalistiken historiens uråldriga kraft, fylld med ofullkomliga karaktärer och intrikata konflikter som jag är berättaren till. Jag börjar varje tidningsupplaga med en sokratisk rundabordsdiskussion, och jag ber de andra journalisterna att följa berättelser som svarar på frågorna: varför hände detta och vart kommer det att leda?
Jag expanderade bortom mina klasskamraters perspektiv och började skriva artiklar för Korea Daily och senare för Los Angeles Times High School Insider. Jag planerar intervjuer med kommunfullmäktigekandidater, unga och gamla väljare och borgmästare i min stad, och får citat och anekdoter att väva in i mitt skrivande. Mina intervjuer med både demokratiska och republikanska väljare har lärt mig att grundligt rapportera polariserande motsatta åsikter genom en opartisk lins. Som journalist insåg jag att jag inte kan förutsätta läsarens åsikter, utan istället förse dem med de verktyg som krävs för att formulera sina egna slutsatser. Men skillnaderna i perspektiv i mina artiklar är inte enbart begränsade till politik.
Jag upptäckte att i mitt förortssamhälle älskar folk att läsa om sina egna vänners och grannars gästfrihet i småstäder. Jag upptäckte att storleken på min berättelse inte spelar någon roll, men den påverkan jag lämnar på läsaren gör det. Under min tid som både studentpilot och journalist växte jag att älska dessa berättelser, de som visade mig att att leva livet med skygglappar, inte bara kan vara tråkigt, utan farligt. Oavsett om jag var 36, fot i luften eller på marknivå, insåg jag genom att flyga och skriva att livets mest intressanta berättelser kommer direkt från de människor som skiljer sig mest från mig. Stella inleder den här uppsatsen med att diskutera sin erfarenhet av att lära sig flyga.
Denna anekdot handlar dock mindre om själva handlingen eftersom det är vad erfarenheten lärde henne när det gäller perspektiv och synpunkter. När hon delar med sig av mer information om sitt tillvägagångssätt och sin inverkan på journalistik, gör hon det klart att de lärdomarna från flyget är ständigt närvarande i hennes arbete. Den här uppsatsen kan lägga till hela ansökan genom att dela med oss av några nya passioner och expandera på några av hennes inverkan, men dess huvudfokus är hur hon kunde tillämpa lärdomar från en upplevelse till andra aspekter av sitt liv. Detta är inget jag ofta erkänner villigt; i själva verket är det ganska förbryllande för mig hur fruktansvärt oförmögen jag är på att utföra ens de mest grundläggande rörelserna på kommando.
Så småningom visar sig min skärm vara så otroligt outhärdlig att jag tas bort från golvet och visas de korrekta rörelserna om och om igen tills jag kan replikera dem tillräckligt bra för att komma tillbaka. Det är genom att se tillbaka på dessa händelser som jag inser att jag har skapat en felkarakterisering av mina dansförmågor genom min avgörande första mening. Jag kan dansa och är faktiskt väldigt kapabel till det, men inte när jag agerar isolerat. Min förmåga att dansa korrelerar direkt med hur villig jag är att samarbeta, andras input och stöd förvandlar det okoordinerade och svårhanterliga till det nästan graciösa. Mina försök att dansa har lett mig till att värdesätta gemenskap och samarbete i hög grad, och jag finner mig själv söka och dras till miljöer som gör att jag kan fortsätta att utveckla båda dessa värderingar när jag lär mig och växer.
Genom min praktik på Johns Hopkins Applied Physics Lab, blev jag utsatt för och fascinerades av den samarbetsanda som ligger i hjärtat av Johns Hopkins. Från forskningsinitiativ som bryter mot gränserna mellan klassnivåer, till många organisationer som Tutorial Project, som förlitar sig på delade initiativ från olika studenter för att direkt påverka Baltimore och dess många samhällen, och den distinkta tillgången till särskilt tvärvetenskapliga ämnen såsom neuromorfa system, anser jag att Johns Hopkins exemplifierar toppen av samarbetsprestationer inom utbildning. För det första älskar han att delta. Trots att han insisterar på att han inte kan dansa ser vi honom dansa under hela sin uppsats. För det andra inser han att han faktiskt kan dansa, men måste arbeta med andra för att få fram det bästa i sig själv och i gruppen.
Och för det tredje kan han koppla detta till sin framtid. Han inser att för att nå sin potential vill han vara på en plats där han kan samarbeta med kamrater som kan utmana honom att bli ännu bättre. Mail endast korrespondens N. Charles St. Kontakta din antagningsrådgivare Skicka e-post till en aktuell student. Registrera dig för att få e-postmeddelanden om evenemang, nyheter, infosessioner och annan antagningsrelaterad information. För att stödja ansträngningarna att på ett säkert sätt återuppta en personlig vårtermin ställs alla besöksprogram på campus in från och med januari Essays That Worked. Uppsatserna. Hör från klassen av Dessa urval representerar bara några exempel på uppsatser vi tyckte var imponerande och hjälpsamma under den senaste antagningscykeln.
I min aktivitetslista valde jag att skriva ner några av de klubbar och aktiviteter som jag brinner mest för. Familjen Hsieh kurrade sig runt kistan. Så många ursäkter. Slutligen sänktes kroppen för att vila. Kroppen. Kari Hsieh. Fortfarande bekant, fortfarande påtaglig. Kramar Mrs. Hsieh, jag var ett spöke, en staty. Min hjärna och min kropp tävlade. Känslor brottades med fakta. Kari Hsieh, 17 år gammal, min vän sedan fyra år, hade dött i Chatsworth Metrolink-kraschen den september. Kari var död tänkte jag. Mina frenetiska handlingar höjde mina sinnen, mobiliserade min själ. När jag kupade fågeln sprang jag ut i hopp om att den svala luften utomhus skulle sy varje sår, få fågeln att mirakulöst flyga iväg. Men där låg fågeln i mina händer, fortfarande flämtande, fortfarande döende. Fågel, människa, människa, fågel. Vad var skillnaden?
Båda var likadana. Men kunde jag inte göra något? Håll fågeln längre, ta av katten? Jag ville gå till mitt sovrum, begränsa mig till tårar, spela upp mina minnen, aldrig komma ut. Fågelns värme försvann. Dess hjärtslag avtog tillsammans med andningen. Länge stirrade jag tanklöst på den, så fortfarande i mina händer. Sakta grävde jag ett litet hål i den svarta jorden. När det försvann under handfulla smuts blev mitt eget hjärta starkare, min egen andedräkt stabilare. Kari har gått. Men du lever. jag lever. Den här uppsatsen kan fungera för uppmaningarna 1, 2 och 7 för Common App. Från sidan 54 i den rödbruna anteckningsboken som sitter på mitt mahognybord:. Jag ska vara en flykting och en vandrare på jorden och den som hittar mig kommer att döda mig.
Här är en hemlighet som ingen i min familj känner till: Jag sköt min bror när jag var sex. Som tur var var det en BB-pistol. Men än i dag vet inte min storebror Jonathan vem som sköt honom. Och jag har äntligen lovat mig själv att bekänna denna elva år gamla hemlighet för honom efter att jag skrivit den här uppsatsen. Sanningen är att jag alltid var avundsjuk på min bror. Våra morföräldrar, som vi bodde med som barn i Daegu, en stad på landsbygden i Sydkorea, överöste min bror med oändliga utmärkelser: han var ljus, atletisk och karismatisk. För mig var Jon bara kaxig. Innerst inne visste jag att jag var tvungen att ta bort chippet från min axel. När vi väl placerade oss, blåste vår kapten i pinkie-visseln och kriget började.
Min vän Min-young och jag gömde oss bakom ett pilträd och väntade ivrigt på våra order. För att sänka krigets ström var jag tvungen att döda deras kapten. Vi infiltrerade fiendens linjer och undvek varje attack. Jag drog snabbt tillbaka min aningslösa vän in i busken. När den oroade kaptenen hörde oss vände han sig om: Det var min bror. Förvånade övergav kaptenen och hans generaler sin post. Hämnd ersatte min önskan om hjältemod och jag lyfte efter den flyende gärningsmannen. Strömmar av svett rann nerför mitt ansikte och jag förföljde honom i flera minuter tills jag plötsligt greps av en liten, gul skylt där det stod på koreanska: GÖRA INTE: Galtfällor framåt. Mina ögon bara stirrade på det flyende föremålet; vad ska jag göra? Jag tittade på när min darrande hand sträckte sig mot burken med BBs.
I nästa sekund hörde jag två skott följt av ett gråt. Jag öppnade mina ögon precis så mycket att jag såg två bymän bära bort min bror från varningsskylten. Jag vände mig om, kastade min BB-pistol i den närliggande Kyung Creek och sprang hem så fort jag kunde. Dagarna gick. Jag och min bror pratade inte om händelsen. Men under de närmaste veckorna hände något inom mig. Den kvällen när min bror var borta gick jag till en lokal butik och köpte en bit chokladtaffy, hans favorit. Flera dagar senare gick jag i hemlighet in i hans rum och vek ihop hans ovårdade pyjamas. Sedan började andra saker förändras. Jag åt till och med fiskkakor, som han älskade men jag hatade. Idag är min bror en av mina närmaste vänner. Varje vecka följer jag med honom till Carlson Hospital där han får behandling för sin tvångssyndrom och schizofreni.
När han har gått tar jag fram min anteckningsbok och börjar skriva där jag slutade. Och Grace, min rädsla lindrade För analys av vad som gör den här uppsatsen fantastisk, gå här. Uppsats skriven för "ämnet du väljer" för uppsatserna om Common Application College-ansökningar. Jag bugade mig för porslinsguden och tömde innehållet i magen. Skummande om munnen var jag redo att svimma. Tio minuter innan hade jag ätit middag med min familj på en kinesisk restaurang och druckit soppa med kycklingfötter. Min mamma hade specifikt frågat servitrisen om det fanns jordnötter i den, för när jag var två fick vi reda på att jag är dödsallergisk mot dem. När servitrisen svarade nej gick jag för det. Plötsligt började jag klia mig i nacken, känna nässelfeberna som hade börjat bildas. Jag rusade till toaletten för att kräkas eftersom det kliade i halsen och jag kände en vikt på bröstet.
Jag upplevde anafylaktisk chock, vilket hindrade mig från att ta allt annat än ytliga andetag. Jag kämpade mot det enda som är tänkt att skydda mig och hålla mig vid liv - min egen kropp. Allt jag visste var att jag kände mig sjuk, och jag väntade på att min mamma skulle ge mig något för att göra det bättre. Jag trodde att mina föräldrar var superhjältar; visst skulle de klara sig bra igen. Men jag blev rädd när jag hörde rädslan i deras röster när de skyndade mig till akuten. Efter den händelsen började jag vara rädd. Jag blev rädd för döden, att äta och till och med min egen kropp. I slutändan förvandlades den rädslan till förbittring; Jag avskydde min kropp för att ha gjort mig till en outsider.
Under åren som följde inspirerade denna erfarenhet och mina regelbundna besök hos min allergispecialist mig att bli allergispecialist. Även om jag förmodligen bara var tio vid den tiden, ville jag hitta ett sätt att hjälpa barn som jag. Jag ville hitta en lösning så att ingen skulle behöva känna som jag gjorde; ingen förtjänade att känna den smärtan, rädslan och förbittringen. I somras tog jag en månadslång kurs i human immunologi vid Stanford University. Jag lärde mig om de olika mekanismer och celler som våra kroppar använder för att bekämpa patogener. Min önskan att studera biologi på college har stimulerats av min fascination för människokroppen, dess processer och viljan att hitta ett sätt att hjälpa människor med allergier.
För att ta reda på om din uppsats klarar Great College Essay Test som den här gjorde, gå hit. Den här uppsatsen kan fungera för uppmaningarna 1, 2, 5 och 7 för Common App. När jag var 16 bodde jag hos familjen Watkins i Wichita, Kansas. Watkins var koordinator för programmet för utbytesstudenter som jag var inskriven på. Hon hade en nio år gammal son som hette Cody. Jag skulle passa Cody varje dag efter skolan i minst två till tre timmar. Han pratade mycket om sina vänner och skolliv, och jag lyssnade på honom och frågade honom vad vissa ord innebar. Han var min första vän i den nya världen. Hon hade nyligen fött barn, så hon låg fortfarande på sjukhuset när jag flyttade in i deras hus. Familjen Martinez gjorde nästan allt tillsammans.
Vi gjorde pizza tillsammans, tittade på Shrek i deras mysiga soffa tillsammans och åkte och fiskade på söndagen tillsammans. På regniga dagar satt Michael, Jen och jag på verandan och lyssnade på regnet och pratade om våra drömmar och tankar. Inom två månader kallade jag dem mamma och pappa. Efter att jag avslutat utbytesstudentprogrammet hade jag möjlighet att återvända till Korea men jag bestämde mig för att stanna i Amerika. Jag ville se nya platser och träffa olika människor. Efter några dagars grundlig undersökning hittade jag familjen Struiksma i Kalifornien. De var en unik grupp. Värdmamma Shellie var en ensamstående mamma som hade två av sina egna söner och två ryska döttrar som hon hade adopterat. Barnen hade alltid något varmt att äta och var alltid på sitt bästa uppförande hemma och i skolan.
I vardagsrummet stod sex-sju jättestora förstärkare och en gigantisk ljuskrona hängde i det höga taket. Köket hade en bar. Till en början gjorde de oavbrutna besöken från främlingar mig nervös, men snart vande jag mig vid dem. Jag minns en natt när ett par kom in i mitt rum medan jag sov. Det var pinsamt. På bästa möjliga sätt sa jag till dem att jag var tvungen att gå. Dom förstod. Familjen Ortiz var min fjärde familj. Kimberly, värdmamma, behandlade mig på samma sätt som hon behandlade sin egen son. Hon fick mig att göra sysslor: jag fixade middag, matade deras två hundar Sassy och Lady och en gång i veckan städade jag badrummet. Jag var också tvungen att följa några regler: Ingen mat i mitt rum, ingen användning av familjedatorn, inga lampor tända efter midnatt och ingen åktur om det inte var en nödsituation.
De första månaderna var riktigt svåra att vänja sig vid, men så småningom anpassade jag mig. Jag bodde hos familjen Ortiz i sju månader som en munk i den djupa skogen. Det var oväntat och jag hade bara en vecka på mig att hitta en ny värdfamilj. Jag frågade min vän Danielle om jag fick bo hos henne tills jag hittade ett nytt hem. Familjen Dirksen hade tre barn. De var alla olika. Danielle gillade bittert svart kaffe, Christian gillade energidrycker och Becca gillade sött citronte. Efter middagen skulle vi alla spela Wii Sports tillsammans. Jag var kungen av bowling, och Dawn var tennisens drottning. Efteråt samlades vi i vardagsrummet och Danielle spelade piano medan vi andra sjöng psalmer. Naturligtvis var dessa 28 månader för korta för att helt förstå alla fem familjer, men jag lärde mig av och formades av var och en av dem.
Genom att lära mig engelska lärde nioåriga Cody mig vikten av att kunna lära av vem som helst; familjen Martinez visade mig värdet av att spendera tid tillsammans som familj; familjen Struiksma lärde mig att reservera domen om frånskilda kvinnor och adopterade barn; Fru. Kortfattat:. Han begraver en serie essensbilder i sina första stycken en per familj. När han avslöjar varje lektion i slutet, den ena efter den andra, känner vi hur alla dessa till synes slumpmässiga händelser hänger ihop. Vi inser att den här författaren noggrant har konstruerat detta stycke hela tiden; vi ser den underliggande strukturen. Vart och ett av de första fem styckena fungerar för att VISA. Se hur distinkt varje familj är? Han gör detta genom specifika bilder och föremål.
F: Varför visade han oss alla dessa detaljer? S: För att visa vad varje familj har lärt honom. Han går också ett steg längre. F: Så vad ska jag göra med alla dessa lektioner? Identifiera din enskilt största styrka i det här fallet, det var hans förmåga att anpassa sig till vad livet än gav honom. Fråga: hur lärde jag mig detta? Show 1: "Genom att lära mig engelska lärde nioåriga Cody mig vikten av att kunna lära av vem som helst. Show 2: "Familjen Martinez visade mig värdet av att spendera tid tillsammans som en familj" implikation: han har inte det här med sin egen familj. Show 3: "Familjen Struiksma lärde mig att reservera dom om frånskilda kvinnor och adopterade barn. Show 4: "Mrs. Ortiz lärde mig värdet av disciplin. I åratal styrde bearbetade snacks köksriket i mitt hushåll och animaliska produkter var fler än växtbaserade erbjudanden.
Jag anammade denna nya matfilosofi till fullo för att visa mitt stöd. Jag blev hänförd av näringsvetenskapens värld och hur vissa livsmedel kunde hjälpa till att förebygga cancer eller öka ämnesomsättningen. Varje ny mat jag upptäckte gav mig en utbildning om vilken roll dieten spelar för hälsan. Jag lärde mig att genom att äta sötpotatis och brunt ris kan du bota akne och hjärtsjukdomar. Jag upptäckte att äta bladgrönsaker med citrusfrukter kunde öka järnupptaget. Jag älskade att para ihop mina livsmedel för att skapa den perfekta makronäringsbalansen. Visste du att bönor och ris är ett komplett protein?
Mat har också gjort mig till en hållbarhetsnöt. Att leva växtbaserat räddar också planeten från påverkan av djurjordbruk. För samma mängd markyta kan en bonde producera kilogram sojabönor mot 16 kilogram nötkött. Jag gör mitt för att ha ett så litet ekologiskt fotavtryck som jag kan. Jag slutade använda snackspåsar i plast och övergick istället till återanvändbara bivaxinpackningar. Min favorit återanvändbara apparat är mitt hopfällbara sugrör. Vi arbetar för närvarande med en restaurangkampanj för att uppmuntra lokala matställen att skapa ett växtbaserat, oljefritt menyalternativ och bli PlantPure-certifierad. Efter att ha upptäckt hur många restauranger som använder olja i sin matlagning bestämde jag mig för att jag behövde öppna ett växtbaserat oljefritt kafé för att kompensera för detta gap.
Detta gör att jag kan utbilda människor om näringsvetenskap genom magen. Slutligen är jag en stark förespråkare för praktisk erfarenhet för att lära mig hur god mat ser ut och smakar, så matlagning är ett av mina favoritsätt att lära ut fördelarna med en växtbaserad livsstil. Vårt samhälle har lärt oss att utsökt mat måste få oss att känna skuld, när det helt enkelt inte är fallet. Den bästa känslan i världen är att bli kär i en maträtt och sedan lära sig alla hälsofördelar som den ger kroppen. Medan mina klasskamrater klagar över att de är trötta har jag mer energi eftersom min kropp äntligen får de rätt makron, vitaminer och mineraler den behöver. Men maten som jag är särskilt intresserad av har förändrats.
Snarare än en karboholic väljer jag att kalla mig själv en vegeholic. Instruktionerna är enkla: Öppna Google Sheet, ange ett nummer mellan 1 och 20 som bäst representerar min lycka och skriv en kort kommentar som beskriver dagen. Men den praktiska aspekten av kalkylarket är bara en del av vad det har representerat i mitt liv. Det som började som ett farsartat förslag från mig förvandlades till en lekplats där gymnasieklasskamrater och jag samlas varannan vecka för att förbereda ett välsmakande eftermiddagsmellanmål till oss själva. Hårt kämpade dagar av att blanda cement och transportera förnödenheter hade lönat sig för den tillgivna gemenskap vi omedelbart hade börjat älska.
Om lycka banar vägarna för mitt liv, är min familj staden som är sammanflätad av dessa vägar - varje medlem ett eget område, en distinkt historia. I tider av stress, oavsett om det är att studera inför ett kommande derivattest eller presentera min forskning på en internationell konferens, skyndar jag mig till min far för att få hjälp. När han kommer från de dammiga, folkfyllda bakgatorna i Thiruvananthapuram, Indien, vägleder han mig att se förbi kaoset och lägga märke till de dolda prestationerna som ligger i hörnen. När jag behöver förtroende hittar jag min mamma, som tar del av sina erfarenheter av att bo i sitt lugna och robusta tatami-täckta hem i Hiroshima, Japan, och hjälper mig att förbereda mig för min första gymnasiedans eller min sista match i en tennisturnering.
The Happiness Spreadsheet är också en batterimonitor för entusiasm. Andra gånger är batteriet urladdat, och jag är frustrerad över writer's block, när inte en enda melodi, ackord eller musikalisk konstruktion stöter mig. The Happiness Spreadsheet kan vara en hall of fame, men det kan också vara en katalog av misstag, bördor och ansträngande utmaningar. Idén föddes spontant vid lunchen, och jag frågade två av mina vänner om de var intresserade av att göra den här övningen med mig. Än i dag funderar jag över dess fulla betydelse i mitt liv. Med varje nytt nummer jag anger inser jag att varje post inte är det som definierar mig; snarare är det den ständigt växande linjen som förbinder alla datapunkter som speglar vem jag är idag. Vart tar Happiness Spreadsheet mig härnäst?
miK ijniM" Så här skrev jag mitt namn tills jag var sju. Jag var ett vänsterhänt barn som skrev från höger till vänster, vilket gjorde mitt skrivande begripligt endast för mig själv. Först efter år av praktik blev jag en dubbelsidig författare som kunde översätta mitt obegripliga författarskap. När jag ser tillbaka på mitt liv insåg jag att detta var min första översättningsakt. När jag dechiffrerade komplexa koder till begripliga språk som förändringshastighet och ett objekts hastighet, fick jag förmågan att lösa ännu mer komplicerade och fascinerande problem. Nu anmäler jag mig frivilligt för att undervisa andra: som en koreansk handledare för vänner som älskar koreansk kultur och en golfhandledare för nya teammedlemmar. Handledning är hur jag integrerar och stärker nya koncept för mig själv. Jag sätter mig ofta in i deras situation och frågar: "Vilket känslomässigt stöd skulle jag vilja ha eller behöva om jag var i den här situationen?
Men min översättning kan inte exakt redogöra för de upplevelser jag ännu inte har gått igenom. Efter att ha insett begränsningarna i min erfarenhet skapade jag en bucket list full av aktiviteter utanför min komfortzon, som inkluderar att resa utomlands på egen hand, publicera min egen bok och hålla en föreläsning inför en folkmassa. Även om det bara är en lista skriven på förstasidan av min dagbok, fann jag mig själv levande planera och föreställa mig att jag utför dessa ögonblick. Min förmåga att översätta har lett mig till att bli en verklig koreansk översättare. Som översättare av engelska till koreanska brev i en ideell organisation, Compassion , fungerar jag som en kommunikationsbrygga mellan välgörare och barn i utvecklingsländer, som kommunicerar genom månatliga brev.
Denna erfarenhet har motiverat mig att lära mig språk som spanska och mandarin. När jag lärde mig mer om mig själv genom olika språk, blev jag mer säker på att träffa nya människor och bygga nya vänskaper. Även om översättning har varit en stor del av mitt liv, är en professionell översättare inte mitt drömjobb. Jag vill bli en ambulerande vård klinisk farmaceut som hanterar medicinering av patienter med kroniska sjukdomar. Faktum är att översätta är en stor del av jobbet som en klinisk farmaceut. I en eller annan form har jag alltid varit och kommer att vara översättare. Jag sitter, vaggad av de två största grenarna av Newton Pippin Tree, och tittar på etern.
De gröna bergen i Vermont sträcker sig ut på obestämd tid, och från min upphöjda utsiktspunkt känner jag mig som om vi är jämnåriga, orörliga i solidaritet. Men för några månader sedan skulle jag ha betraktat detta som ett rent slöseri med tid. Innan jag gick på Mountain School var mitt paradigm avsevärt begränsat; åsikter, fördomar och idéer som formats av den testosteronrika miljön i Landon School. Jag valdes av resultatorienterade, snabba, teknologiskt beroende parametrar mot psykologi och neurovetenskap, NIH, bara 2.
Undermedvetet visste jag att det inte var den jag ville vara och tog chansen att söka till Bergsskolan. Men när jag kom kände jag direkt att jag inte hörde hemma. Jag tyckte att den allmänna atmosfären av hunky-dory acceptans var främmande och otroligt nervös. Så istället för att engagera mig drog jag mig tillbaka till det som var mest bekvämt: sport och arbete. Under den andra veckan skulle det perfekta aggregatet av de två, en Broomball-turnering, inträffa. Även om jag aldrig hade spelat förut, hade jag en tydlig vision för det, så jag bestämde mig för att organisera det. Den natten skitrade bollen som glödde i mörkret över isen. Min motståndare och jag, kvastar i handen, rusade fram.
Vi kolliderade och jag bananskalade, mitt huvud tog det mesta av stöten. Envis som jag var, även med hjärnskakning, ville jag vara kvar i klassen och göra allt mina kamrater gjorde, men min helande hjärna protesterade. Jag började vandra runt på campus utan sällskap förutom mina tankar. Under dessa dagar skapade jag en nyfunnen känsla av hem i mitt huvud. Jag är mest förtjust i idéer som odlar geniala och praktiska berikningar för mänskligheten. Jag tycker om att välja en gåta, stor eller liten, och fundera över en lösning. När vi återvände från ett längdåkningsmöte nyligen, designade min vän och jag helt av misstag en socialt ansvarsfull vattenflaska för engångsbruk. Nu hoppas vi kunna skapa den. Jag är fortfarande intresserad av psykologi och neurovetenskap, men jag vill också införliva kontemplativ tanke i detta arbete, analysera gåtor ur många olika perspektiv.
Mina praktikplatser vid NIH och National Hospital for Neuroscience and Neurosurgery i London har erbjudit mig värdefull exponering för forskning och medicin. Men jag har insett att inget av mina tidigare avsedda yrken tillåter mig att utöka medvetandet på det sätt jag skulle föredra. Efter mycket själsrannsakan har jag landat på beteendeekonomi som den perfekta synergin mellan de områden jag älskar. Allt som behövdes var en knackning i huvudet. Plötsligt stirrar en miniatyrsamling av Europeiska kommissionen rakt på mig. Jag känner pressen av att välja det ena alternativet framför det andra. Vad väljer jag? Danmarks stekta anka, Italiens fem fiskar, Storbritanniens Turkiet eller U:s skinka.
Liksom de olika nationerna i Europeiska unionen, lobbar de enskilda förespråkarna för dessa kulinariska varianter sina intressen för mig, en miniatyr Jean-Claude Junker. Nu kanske ni frågar er själva: varför skulle jag vara så fundersam över ett val av måltid? Jag har en svensk svägerska, italienska fastrar, en engelsk farbror, rumänska kusiner och en italiensk-dansk invandrarpappa. Varje år samlas samma familj i New York City för att fira jul. Dessa exakta samtal fick mig att lära mig mer om vad mina föräldrar, morföräldrar och andra släktingar diskuterade med en artig och hänsynsfull passion. Att delta i debatt har i sin tur utökat min kunskap om frågor som sträcker sig från skadestånd för medborgerliga rättigheter till amerikansk omplacering i Irak, samtidigt som jag berikat min förmåga att eftertänksamt uttrycka mina åsikter om dessa och andra frågor, både under P.
rundor och vid middagsbordet. Denna medvetenhet väckte en passion för statshantverk inom mig - själva konsten att balansera olika perspektiv - och därför en önskan att aktivt engagera sig i regeringen. Med mina erfarenheter i åtanke kände jag att det inte fanns något bättre ställe att börja än mitt eget område i Bay Ridge. Viktigast av allt, min familj har lärt mig en integrerad livslektion. Som våra julmiddagskvistar antyder kan till synes oöverstigliga återvändsgränder lösas genom respekt och dialog, till och med ge läckra resultat! I en större skala har den klarlagt att verkligt inkluderande diskurs och tolerans av olika perspektiv gör tribalism, sekterism och de splittande aspekterna av identitetspolitik maktlösa över vår sammanhållning.
Jag värdesätter i grunden kulturell, politisk och teologisk variation; mitt eget mikrokosmos som speglar vårt globala samhälle i stort har inspirerat mig att sträva efter att lösa de många konflikterna av bitterhet och sektionalism i vår värld idag. Detta kall kan komma i form av politiskt ledarskap som verkligen respekterar alla perspektiv och filosofier, eller kanske som diplomati som underlättar enhet mellan världens olika nationer. Innan jag kom till Amerika drack jag Puer Tea med min far varje morgon i mitt sovrum, sittande med benen i kors på Suzhou-silkesmattor bredvid utsikten över Lakeside-reservoaren. Bredvid ett mörkt bord plockade vi upp tekoppar när den milda aromen mötte våra näsor.
När vi stod inför det franska fönstret delade min far nyheterna han läste i China Daily: det syriska inbördeskriget, klimatförändringar och jämställdhet i Hollywood. För det mesta lyssnade jag bara. Med varje nyhet väcktes min nyfikenhet. I hemlighet fattade jag ett beslut att jag ville vara den som skulle diskutera nyheterna med honom ur mitt perspektiv. Så jag bestämde mig för att studera i Amerika för att lära mig mer om världen. Men mitt nya rum saknade historier och koppar te. Lyckligtvis hittade jag Blue House Cafe på min promenad hem från kyrkan och började studera där.
Med vita väggar, bekväma soffor och höga pallar är Blue House rymligt och ljust. På samma sätt, som ordförande för International Students Club, bjöd jag in mina lagkamrater att ha möten med mig på kaféet. Att samordna schemat med andra medlemmar i Blue House har blivit ett frekvent evenemang. Mitt team och jag dricker flera koppar kaffe har planerat Lunar New Year-evenemang, studiebesök till Golden Gate Bridge och kinesisk lunch i skolan för att hjälpa internationella studenter att känna sig mer hemma. Jag rätade på ryggen och stärkte mina axlar, ställde mig upp bakom konferensbordet och uttryckte passionerat mina kreativa idéer.
Efter varje möte delade vi kärnmjölkskaffe. På min plats bredvid fönstret såg jag också olika sorters människor. Jag såg besökare som släpade sitt bagage, kvinnor som bar shoppingkassar och människor som vandrade i trasiga kläder -- mångfalden i San Francisco. För två år sedan såg jag volontärer bära City Impact-skjortor som bjöd på smörgåsar och varm choklad till hemlösa utanför kaféet. Jag undersökte mer om City Impact och anmälde mig till slut som volontär. Jag var inte längre en åskådare. Vid semesteruppsökande evenemang förberedde och levererade jag mat till hemlösa. Medan jag delade mitt kaffe lyssnade jag på en berättelse från en äldre kines som berättade för mig på mandarin hur han hade blivit övergiven av sina barn och kände sig ensam.
Förra sommaren återvände jag till Xiamen i Kina och lärde min pappa hur man dricker kaffe. Nu står både en Chemex och en tekanna på bakbordet. Istället för att bara lyssna delade jag med mig av mina erfarenheter som klubbpresident, samhällsledare och volontär. Jag visade honom min affärsplan och prototyper. jag är så stolt över dig. Tillsammans tömde vi våra koppar medan doften av kaffe dröjde sig kvar. Jag tillsätter den kritiskt uppmätta sockerhaltiga teblandningen i gallonburken som innehåller de slemmiga, vita, skivformade lagren av den symbiotiska kulturen av bakterier och jäst. Jag placerar den på min köksbänk och kontrollerar den med jämna mellanrum för att lindra uppbyggd CO2. Äntligen, efter ytterligare sjuttiotvå timmar, är det dags att prova det. Jag knäcker förseglingen på flaskan, lutar mig över för att lukta vad jag antar kommer att vara en syrlig, fruktig, läcker granatäpplelösning.
och det luktar ruttna ägg. Den outhärdliga stanken fyller mina näsborrar och krossar mitt självförtroende. Jag blir ett ögonblick häpen, kan inte förstå hur jag gick fel när jag följde receptet perfekt. Mitt problem var inte att misstolka receptet eller att inte följa en regel, det var att kringgå mina kreativa instinkter och glömma jäsningens oförutsägbara natur. Jag behövde lita på den kreativa sidan av kombucha – den sida som tar människors perfektionistiska energi och exploderar den till en pöl av ruttna ägg som luktar "booch mitt föredragna namn för drycken - inte "jäst, brusande vätska från en symbiotisk kultur av ättiksyrabakterier och jäst".
Jag var för fångad av sidan som kräver extrem precision för att märka när balansen mellan perfektionism och imperfektionism kastades bort. Nyckeln, har jag lärt mig, är att veta när jag ska prioritera att följa receptet och när jag ska låta mig själv vara kreativ. Visst, det finns vetenskapliga variabler som närhet till värmekällor och hur många gram socker som ska tillsättas. Men det finns också personberoende variabler som hur länge jag bestämmer mig för att jäsa det, vilka frukter jag bestämmer ska vara en rolig kombination och vilken vän jag fick min första SCOBY från att ta "symbiotisk" till en ny nivå. Jag känner mig ofta pressad att välja den ena eller andra sidan, den ena ytterligheten framför alternativet. Jag har fått höra att jag antingen kan vara en noggrann vetenskapsman eller en rörig konstnär, men att vara båda är en oacceptabel motsägelse.
Jag väljer dock en gråzon; en plats där jag kan kanalisera min kreativitet in i vetenskapen, samt kanalisera min precision till mitt fotografi. Jag har fortfarande det första fotot jag någonsin tog med den första kameran jag någonsin haft. Eller snarare, den första kameran jag någonsin gjort. Att göra den där hålkameran var verkligen en mödosam process: ta en kartong, knacka igen den och stick ett hål i den. Okej, det kanske inte var så svårt. Men att lära mig den exakta processen att ta och framkalla ett foto i dess enklaste form, vetenskapen om det, är det som fick mig att fortsätta fotografera. Jag minns att jag var så missnöjd med bilden jag tog; det var blekt, underexponerat och ofullkomligt. I flera år kände jag mig otroligt pressad att försöka perfekta min fotografering.
Det var inte förrän jag besegrades och stirrade på en pöl av kombucha som jag insåg att det inte alltid behöver finnas en standard för perfektion i min konst, och det gjorde mig upphetsad. Så jag är perfektionist? Eller så längtar jag efter ren spontanitet och kreativitet? Kan jag vara båda? Perfektionism lämnar lite att missa. Med ett skarpt öga kan jag snabbt identifiera mina misstag och omvandla dem till något med syfte och bestämdhet. Å andra sidan är ofullkomlighet grunden för förändring och tillväxt. Mitt motstånd mot perfektionism är det som har gjort att jag har lärt mig att gå framåt genom att se helheten; det har öppnat mig för nya upplevelser, som att bakterier korskultur för att skapa något nytt, något annorlunda, något bättre.
Jag är inte rädd för förändringar eller motgångar, även om jag kanske är rädd för konformitet. Att passa in i formen av perfektion skulle äventyra min kreativitet, och jag är inte villig att göra det uppoffringen. Jag håller fast vid min tid lika mycket som min skotska mormor håller fast vid sina pengar. Dyrbara minuter kan visa någon att jag bryr mig och kan betyda skillnaden mellan att uppnå ett mål eller att vara för sent för att ens börja och mitt liv beror på att noggrant budgetera min tid för att studera, träna med min showkör och umgås med mina vänner. Det finns dock stunder där sekunderna står stilla. Det är redan mörkt när jag parkerar på min uppfart efter en lång dag i skolan och repetitioner.
Utan att uppmärksamma klockan, tillåter jag mig själv att slappna av en kort stund i mitt hektiska liv. Skratt fyller showkörrummet när jag och mina lagkamrater fördriver tiden genom att berätta dåliga skämt och bryta ut i slumpmässiga rörelser. Samma känsla av kamratskap följer oss på scenen, där vi blir så investerade i historien vi porträtterar att vi tappar koll på tiden. Min showkör är min andra familj. Jag inser att jag inte koreograferar för erkännande, utan för att hjälpa sextio av mina bästa vänner att hitta sin fot. Samtidigt hjälper de mig att hitta min röst. Den tunga dykutrustningen rycker mig under det iskalla vattnet och upprymdheten sköljer över mig.
Förlorad i den meditativa rullande effekten av tidvattnet och surret från det stora havet känner jag mig närvarande. Jag dyker djupare för att inspektera en levande gemenskap av varelser, och vi flyter tillsammans, sorglösa och synkroniserade. Min fascination för det marina livet fick mig att frivilligt arbeta som utställningstolk för Aquarium of the Pacific, där jag delar min kärlek till havet. Det mesta av min tid går åt till att rädda djur från små barn och i sin tur hålla små barn från att drunkna i tankarna. Att hitta denna ömsesidiga koppling över kärleken till det marina livet och önskan att bevara havsmiljön får mig att återvända varje sommar. Hon hade precis ramlat när hon uppträdde och jag kunde relatera till smärtan och rädslan i hennes ögon. Kaoset i showen blir avlägset, och jag ägnar min tid åt att ge henne lättnad, oavsett hur lång tid det kan ta.
Jag hittar det jag behöver för att behandla hennes skada i träningsrummet för idrottsmedicin. Lördag morgon bagels med min familj. Sjungande backup för Barry Manilow med min kör. Simma med havssköldpaddor i Stilla havet. Det här är ögonblicken jag håller fast vid, de som definierar vem jag är och vem jag vill vara. Hela mitt liv har andra invaderat mitt kön med sina frågor, tårar signerade av min kropp och ett krig mot min garderob. Strax efter detta kom jag ut till min mamma. Min mamma grät och sa att hon älskade mig. Hon bokade ett möte med en genusterapeut för mig, lät mig donera mina kvinnliga kläder och hjälpte till att bygga en maskulin garderob. Med hennes hjälp gick jag på hormoner fem månader efter att jag kom ut och opererades ett år senare.
Jag fann mig äntligen, och min mamma kämpade för mig, hennes kärlek var oändlig. Även om jag hade vänner, skrivande och terapi var mitt starkaste stöd min mamma. Den 30 augusti dog min mamma oväntat. Min favoritperson, den som hjälpte mig att bli den man jag är idag, slet ifrån mig och lämnade ett stort hål i mitt hjärta och i mitt liv. Livet blev tråkigt. Att lära sig att vakna utan min mamma varje morgon blev rutin. Ingenting kändes rätt, en konstant domningar i allt, och dimhjärnan var min kryptonit. Jag var uppmärksam i klassen, jag gjorde jobbet, men ingenting fastnade. Det tog över ett år att komma ur min svacka. Jag delade mitt skrivande på öppna mikrofoner, med vänner, och jag grät varje gång.
Jag omfamnade smärtan, smärtan och så småningom blev det normen. Jag blev van vid att inte ha min mamma i närheten. Min mamma har alltid velat förändra världen, fixa de trasiga delarna av samhället. Inte bara för henne, utan för mig, och alla människor som behöver en stödgren lika stark som den min mamma gav mig. Jag är fast besluten att se till att ingen känner sig så ensam som jag gjorde. Jag vill kunna nå människor och använda motiverande tal som plattform. Är du trött på att se en iPhone överallt? Samsung glitchy? Jag presenterar för dig, iTaylor. Jag är iTaylor. På utsidan ser jag ut som vilken smart telefon som helst, men när du öppnar mina inställningar och utforskar mina förmågor kommer du att upptäcka att jag har många unika funktioner.
Tack vare min positivitet blev jag utvald att ge morgonmeddelanden förstaårsår. Nu är jag väckarklockan för 1 eleverna på Fox Lane High School. Nästa upp, språkinställningar. Jag lärde mig nyanser av språket genom att titta på spanska sitcoms som Siete Vidas och spanska filmer som Como Agua Para Chocolate. Inspirerad började jag skapa familjeevenemang och till och med anstränga mig för att komma närmare mina andra kusiner. När jag var åtta år gammal fick jag diagnosen vad vissa kan kalla en glitch: epilepsi. Lyckligtvis botade en ny mjukvaruuppdatering för IOS mitt tillstånd vid 15 års ålder, men genom epilepsi fick jag en kärlek till utforskning. Att övervinna epilepsi lärde mig att ta risker och utforska nya platser.
Detta tar oss till iTaylors platsinställningar. Jag tog hem denna önskan till en volontärtjänst på ett lokalt program för invandrarbarn. Jag hjälpte barnen att göra presentationer om sina ursprungsplatser, inklusive Mexiko, Guatemala och Honduras. Sulu-kampanj, en regional tävling i Filippinerna. Det blev tydligt att det engelska språket, ett som jag tog för givet, är den centrala egenskapen som för samman grupper. Den gångna sommaren tog jag med mig mina talanger till Skottland, och spelade den dubbla rollen som konstnärlig ledare och huvudkaraktär för Geek the Musical. Jag arbetade för att marknadsföra showen i Edinburgh Fringe Festival mot 53, shower, återuppfinna sätt att motivera skådespelarna och få kontakt med främlingar från hela världen.
Vi lärde oss ju mer vi ansluter, desto mer växte vår publik. Jag tillämpade dessa färdigheter på mina ledarskapspositioner hemma, inklusive min teatergrupp på gymnasiet, Players. Utbyggnadsplanen för iTaylor är att introducera den på teatermarknaden. Mitt mål är att använda performance och berättande för att exponera publiken för olika kulturer, religioner och synpunkter. Kanske om vi alla lärde oss mer om varandras livsstilar skulle världen vara mer empatisk och integrerad. Så vad tycker du? Vill du ha en egen iTaylor? iTaylor College Edition är nu tillgänglig för förbeställning.
Den levererar nästa höst. Efter examen kommer jag att kunna analysera medeltida spanska dikter med litterära termer och kulturell kontext, beskriva elektronegativitetstrenderna i det periodiska systemet och identifiera när man ska använda logaritmisk differentiering för att förenkla ett derivatproblem. Trots att jag vet hur man utför dessa mycket speciella uppgifter, förstår jag för närvarande inte hur man byter ett däck, hur man gör mina skatter effektivt eller hur man skaffar en bra försäkring. Ett fabriksmodell skolsystem som har lämnats i huvudsak oförändrat i nästan ett sekel har varit drivkraften i min utbildningsutveckling. Jag har varit förutsatt att utföra uppgifter snabbt, effektivt och med en avancerad förståelse. Jag mätte mitt självvärde som min förmåga att överträffa mina kamrater akademiskt, och trodde att mina poäng var den enda aspekten som definierade mig; och det var de.
Jag fick allt rätt. Sedan kandiderade jag för studentregeringen och misslyckades. Hur kunde det vara? Jag var statistiskt sett en smart unge med ett bra huvud på axlarna, eller hur? Någon måste säkert ha gjort ett misstag. Lite visste jag, det här var min första exponering för mening bortom siffror. Jag fick uppenbarelsen att oh vänta, det kanske var mitt fel att jag aldrig hade prioriterat kommunikationsförmåga, eller öppenhetsegenskaper som mina medkandidater hade. Kanske var det jag. Det måste vara därför jag alltid behövde vara den som kontaktade folk under mina volontärtimmar på folkbiblioteket för att erbjuda hjälp - ingen har någonsin bett mig om det. Jag bestämde mig för att ändra mitt tänkesätt och ta ett nytt förhållningssätt till hur jag levde.
Från och med nu skulle jag betona kvalitativa erfarenheter framför kvantitativa färdigheter. Jag hade aldrig varit mer obekväm. Jag tvingade mig själv att lära mig att vara sårbar genom att ställa frågor även om jag var livrädd för att ha fel. Min skicklighet i att använda databevis kunde inte lära mig hur man kommunicerar med små barn i kyrkan, och inte heller kunde mina testresultat visa mig hur man är mer öppen för kritik. Nyckeln till alla dessa färdigheter, skulle jag upptäcka, råkade vara att lära av dem omkring mig. Processen att uppnå detta nya tankesätt kom genom odling av relationer.
Jag blev fascinerad av de nya perspektiven varje person i mitt liv kunde erbjuda om jag verkligen tog mig tid att ansluta. Jag förbättrade inte bara mina lyssningsförmåga, utan jag började överväga de övergripande konsekvenserna som mina engagemang kunde få. Människor tolkar situationer olika på grund av sina egna kulturella sammanhang, så jag var tvungen att lära mig att vara mer uppmärksam på detaljer för att förstå varje synvinkel. Jag antog tillståndet av vad jag tycker om att kalla kollaborativt oberoende, och till min glädje valdes jag in i StuGo efter mitt tredje år som jag försökte. För inte så länge sedan skulle jag ha fallit samman vid närvaron av någon osäkerhet. När jag accepterar och utvecklar nya livskunskaper, desto mer inser jag hur mycket som är osäkert i världen. Förhoppningsvis fortsätter mina vingar att göra det möjligt för mig att flyga, men det kommer att krävas mer än bara mig och mina vingar; Jag måste fortsätta att sätta min tro i luften omkring mig.
Jag var extatisk. Vi skulle bli den första Mother-Son indiska duon på Food Network med att skala potatis, flå kyckling och mala kryddor och dela våra bengaliska recept med världen. Tittar alltid på YouTube och pratar aldrig! Den värsta tiden kom när mina föräldrar försökte fixa sin relation. Upprepade date nights framkallade fler argument. Min mamma uthärdade stressen från sin restaurang, min far och hennes misstag och försökte avsluta sitt liv. Lyckligtvis hittade jag henne precis i tid. Under de följande två åren var det ibland fortfarande svårt, men det förbättrades gradvis. Mina föräldrar bestämde sig för att börja om, tog lite tid isär och blev sedan tillsammans igen. Min mamma började plocka upp mig från aktiviteter i tid och min pappa och jag band mer och tittade på Warriors och 49ers-spel. Jag ville ha tillbaka familjen jag hade innan restaurangen - den som åt Luchi Mongsho tillsammans varje söndagskväll.
Så jag letade efter tröst i skapelsen. Jag började tillbringa mer tid i vårt garage och konstruerade noggrant plan av skumskivor. Jag hittade syftet med att balansera flygkroppen eller nivellera skevroder till exakt 90 grader. Jag älskade att klippa nya delar och sätta ihop dem perfekt. Här kunde jag fixa alla misstag. På gymnasiet började jag sakta skapa en gemenskap av kreatörer med mina kamrater. Andra året startade jag en ingenjörsklubb och fann att jag hade en talang för att hantera människor och uppmuntra dem att skapa en idé även om den misslyckades. Jag lärde mig också att ta emot feedback och bli mer motståndskraftig.
Här kunde jag nörda ner mig på warp-drev och möjligheten till antimateria utan att bli ignorerad. Jag skulle ge en veckorapport om ny teknik och vi skulle ha timslånga samtal om de olika användningsområdena ett svartare material kan ha. Medan jag byggde upp en gemenskap i skolan återuppbyggde jag mitt självförtroende, men jag tyckte ändå att jag njöt av att vara ensam ibland. När jag ser tillbaka och kanske oavsiktligt har konflikterna från restaurangdagarna lärt mig värdefulla lärdomar.
